Det har gått tvåhundra år sedan Johan Ludvig Runeberg föddes, men ännu kan enskilda manuskript återuppväckas av en återvunnen kontext. De manuskript som diktaren av en eller annan anledning inte ansett sig kunna publicera under sin livstid kanske ter sig särskilt intressanta.

Ett sådant manuskript är ”Kajorna”, Runebergs äldsta bevarade prosastycke. Det är en skenbart bagatellartad allegori om de högljudda kajorna som väsnas kring Åbo domkyrkas tom. Nar "Kajorna" trycktes första gången i Efterlämnade skrifter, 1 8 78, väckte det ingen större uppmärksamhet. Samtidskontexten var bortglömd och texten tedde sig därför obegriplig. I denna uppsats vill Johan Wrede visa vilket anmärkningsvärt innehåll det lilla prosastycket har och vilken kontexten är.

Professor emeritus JOHAN WREDE var professor i svensk litteratur vid Helsingfors universitet 1968-1995. Han arbetar för närvarande på ett större biografiskt-idéhistoriskt arbete om Runeberg med arbetsrubriken ”Världen enligt Johan Ludvig Runeberg”.