Printed book
Nordiskt drama – Studier och belysningar
Gunnar Brandell
Publisher Svenska Litteratursällskapet
Buy 300 SEK
- Published 1993
- Isbn 9187666073
- Issn 0348-0283
- Skrifter utgivna av Svenska Litteratursällskapet, 43
- Type Paperback
- 104 pages
- Swedish
I denna volym har Gunnar Brandell ställt samman ett antal utvalda studier från senare år. Några har inte tidigare varit tryckta, andra finns bara tillgängliga på olika främmande språk och i svåråtkomliga publikationer. Samtliga kretsar kring det nordiska dramat och dess inflytande vid förra sekelslutet, lbsens och Strindbergs i första hand.
När vi i Norden hör dessa namn är vi naturligtvis stolta, var på sitt håll. Men vi tänker också gärna på dem som rivaler och erinrar oss anekdoter som skall visa deras inbördes fiendskap.
Gunnar Brandell har dessutom upplevt de stora nordiska dramaförfattarna ur ett helt annat perspektiv. Ur franskt och parisiskt perspektiv är de först och främst nordiska författare och ur den synpunkten ett problem men också fascinerande på ett särskilt sätt, både genom sin annorlunda livssyn och sin brist på respekt för dramaturgiens regler.
Kring dessa kontraster kretsar Gunnar Brandells uppsatser. Den längsta handlar om Ibsens senare dramatik på senare år, från Et dukkehjem och framåt, som i Skandinavien brukar betraktas som "stuedramatik" i den franska skolan men av den ledande pariskritikern Sarcey var fylld av Nordens dimmor.
Inte heller anekdoterna om fiendskapen är tillförlitliga, menar Brandell. Vad de än har sagt om respektive "galenskap" och "Dovregubbar" ville de båda reformera dramat. Det var på så sätt de var rivaler, fastän den ene experimenterade mest med scenerierna, den andre med dialogen. Hur de närmare bestämt gick till väga beskrivs i två av bokens uppsatser.
Klart samstämda är de bägge på en annan punkt. Båda föregrep det djuppsykologiska betraktelsesättet. Det skedde 1888, respektive 1898, alltså innan Freuds lära existerade som psykiatrisk teori, och det noterades tidigt av C.G. Jung, vid den tidpunkten hans favoritlärjunge. Hur det kan ha gått till beskriver Brandell i två uppsatser, den ena om katharsisbegreppet, den andra om Freuds förhållande till Ibsen.
När vi i Norden hör dessa namn är vi naturligtvis stolta, var på sitt håll. Men vi tänker också gärna på dem som rivaler och erinrar oss anekdoter som skall visa deras inbördes fiendskap.
Gunnar Brandell har dessutom upplevt de stora nordiska dramaförfattarna ur ett helt annat perspektiv. Ur franskt och parisiskt perspektiv är de först och främst nordiska författare och ur den synpunkten ett problem men också fascinerande på ett särskilt sätt, både genom sin annorlunda livssyn och sin brist på respekt för dramaturgiens regler.
Kring dessa kontraster kretsar Gunnar Brandells uppsatser. Den längsta handlar om Ibsens senare dramatik på senare år, från Et dukkehjem och framåt, som i Skandinavien brukar betraktas som "stuedramatik" i den franska skolan men av den ledande pariskritikern Sarcey var fylld av Nordens dimmor.
Inte heller anekdoterna om fiendskapen är tillförlitliga, menar Brandell. Vad de än har sagt om respektive "galenskap" och "Dovregubbar" ville de båda reformera dramat. Det var på så sätt de var rivaler, fastän den ene experimenterade mest med scenerierna, den andre med dialogen. Hur de närmare bestämt gick till väga beskrivs i två av bokens uppsatser.
Klart samstämda är de bägge på en annan punkt. Båda föregrep det djuppsykologiska betraktelsesättet. Det skedde 1888, respektive 1898, alltså innan Freuds lära existerade som psykiatrisk teori, och det noterades tidigt av C.G. Jung, vid den tidpunkten hans favoritlärjunge. Hur det kan ha gått till beskriver Brandell i två uppsatser, den ena om katharsisbegreppet, den andra om Freuds förhållande till Ibsen.