Fragment av en verklighet - det är det normala när vi försöker belysa vår äldre historia före de skrivna källorna. Det.brukar skämtsamt sägas att för vissa tidsperioder har vi enbart kunskap om människorna när de har dött, om andra tiders människor vet vi nästan ingenting, men desto mer om deras hus, hägnader och gravar. Allt hänger på lämningarnas synbarhet i landskapet och om de är gjorda av sten. Anlagda ovan jord ser vi dem lätt, men har de bestått av förgängligt material, eller är nedgrävda, blir det givetvis svårare att hitta och tolka dem.

En sådan period är den yngre järnåldern. Vi har tusentals föremål som påträffats och lämnats in till museerna och vi har något så när duglig kunskap om de gravlagda. Men, vi saknar (med några få undantag) i stort sett allt som har med gård och landskap att göra. Vi har med andra ord mycket svårt att belysa de grundläggande byggstenarna i det dåtida samhället - dvs gård och jordbruk.

Ett källmaterial som har tolkats kunna utgöra ett substitut för detta är de vikingatida silverdepåerna. Tanken har varit att dessa deponerats under golvplankorna i dåtidens hus, eller i alla fall på gårdsplanen. De senaste årens arkeologiska undersökningar på Gotland, bl.a. genom Länsstyrelsens projekt ”Ett plundrat Kulturarv”, har tydligt indikerat att depåer sällan kan tolkas som de samtida gårdsplatserna.

Den här boken tar avstamp i dessa erfarenheter och avser att fördjupa kunskapen om den yngre järnålderns landskap och den rumsliga kopplingen till silverdepåer. Bilden av ett helt annorlunda landskap börjar växa fram, där silvret fyller olika syften och där det i ringa grad kan knytas till samtida bostäder, vilket i sin tur leder till en omtolkning av såväl depåernas funktion som gårdarnas och landskapets förändringar från den äldre järnåldern fram till 1600-talets kartbild.