Alla känner till Karl XII:s slag vid Narva år 1700, som slutade med triumf för de svenska vapnen, men som samtidigt innebar början till det svenska imperiets fall. Det andra slaget om Narva år 1704 gjorde slut på det svenska väldet i staden och hela Ingermanland. Narva hade då varit svenskt i nästan ett och ett kvarts sekel.

Här söks svaren på två viktiga frågor: varför var Narva så värdefullt för den svenska statsmakten, och hur försökte denna tvinga igenom den svenska samhällsordningen i Östersjöprovinserna, där Balttyskarna sedan århundraden var det dominerande samhällskiktet?

Trots att staden var multietnisk med sina tyska, svenska, ryska, finska och estniska innevånare, står konflikterna mellan de två starkaste grupperna – tyskarna och svenskarna – i centrum. Det handlar till synes mycket om nationella motsättningar, men det var inte nationella konflikter i nutida mening. Man stred om rollen om ”primus inter pares”, om at bli de mest privilegierade undersåtarna i det rike alla tillhörde. Den svenska statsmakten välkomnade ofta de rika, men suspekta, tyskarna hjärtligare än de fattiga, men trogna, svenskarna. Staten vinnlade sig m.a.o. om Narvas utveckling först och främst för att slå vakt om sina ekonomiska intressen, även om det handlade om strider kring kyrka och skola. Den s.k. tidigmodern statens centraliseringssträvanden, Vilket resulterade i Karl XI:s och Karl XII:s envälde. I det lilla syns konturerna av det stora.

Studien är ett första led i en vidare jämförelse av vad denna centrala helstat kunde – och inte kunde – göra i det så heterogena samhälle den sökte behärska till fullo.

Jaak Naber, född 1952, har efter universitetsstudier i Tartu varit forskare vid Estlands vetenskapsakademi, där han främst studerat det estländska skolväsendet i äldre tid. Han är f.n. doktorand vid historiska institutionen i Uppsala. Denna bok utgör en del av hans licentiatavhandling från 1994.