Den svenska välfärdsmodellen kännetecknas av solidaritet, trygghet och jämlikhet.
En viktig pusselbit utgörs av social omsorg och trygghet. Men omfattas alla? Omfattas de tredjelandsmedborgare som bor eller vistas i Sverige? Kan man tala om sociala rättigheter åt alla och envar?
Studien tar avstamp i regeringsformens målsättningsstadgande i 1 kap. 2 § st. 2 om att det allmänna har att verka för social omsorg och trygghet.
För den skull det rör sig om medborgare från en annan medlemsstat förhindrar unionsrätten en olikbehandling vad avser sociala rättigheter. Även internationell rätt och de konventioner en stat tillträtt kan inskränka den nationella lagstiftarens utrymme att förvägra eller inskränka sociala rättigheter. Man kan här tala om en parallell och simultan utveckling där andra regelverk i hög grad påverkar den svenska rättsbildningen.
Studien ställer därför tre frågor om sociala rättigheters utkrävbarhet i Sverige:

– Är den svenska lagstiftaren bunden av de stadganden om sociala rättigheter som återfinns i RF 1:2 st. 2?
– Hur påverkar internationell rätt och Europarådets instrument tredjelandsmedborgares möjlighet att hävda sociala rättigheter i Sverige?
– Följer ett bindande socialrättsligt skydd av unionsrätten?