Vägnätet i nybyggartrakterna i södra Lappland var länge dåligt utvecklat och kommunikationerna var starkt begränsade. Det var därför ofta förknippat med ett äventyr att söka upp läkare och sjukhus. Sjuktransport krävde nästan alltid att man nyttjade sig av vattenvägarna. Man var därför oftast tvungen att själv ta hand om eventuella krämpor eller att söka upp någon mer läkekunnig. Dessa, de kloka, menade man hade kunskaper att bota sjuka. Deras kunskaper baserades på egna erfarenheter och andras lärdomar. Om den sjuke var oförmögen att ta sig till botaren kunde man skicka ett ombud för att hämta lämplig medicin.

Vid sidan av allehanda medicinalväxter och huskurer behandlades sjukdomar och skador också med mer eller mindre magiska behandlingar. Man använde sig av koppning och åderlåtning, salvor och smörjor, tunderbränning, rotdragning och mycket annat. Mot smittsamma sjukdomar som difteri, tuberkulos och scharlakansfeber ordnade samhället emellertid med vaccinering, vilken dock inte alltid togs emot så väl. Denna bok skildrar sjukdomar, botemedel och behandlingar i södra Lappland utifrån människornas egna berättelser och upplevelser.