Anders Sparrman (1748–1820) är på många sätt en av Carl von Linnés mest fascinerande lärjungar. Han gjorde resor till Kina, Sydafrika och jorden runt på södra halvklotet, men till skillnad från flera av de andra resande lärjungarna återvände han därefter oskadd till hemlandet. Under sin tid i Sydafrika 1772–1776 skrev han nio brev till Linné där han berättade om naturvetenskapliga upptäckter men också om sin egen situation som lärare och botanist. Både innehållet och brevspråket är ungdomligt livfullt och spontant och fyllt med intressanta detaljer. Liksom i hans år 1783 publicerade reseberättelse är han inte bara akademikern och naturforskaren utan också berättaren, som på ett verklighetstroget och fantasieggande sätt återger sina iakttagelser.

Författaren vill dels ge en så rättvisande bild som möjligt av Anders Sparrmans liv och gärning, dels ge en inblick i det svenska brev- och samtalsspråk som användes i kretsarna kring Linné. 1700-talets skriftspråk var på denna tid ännu »löst i kanterna» och rådet var att skriva som man talade. Upplänningen Anders Sparrmans brevspråk uppvisar därför också en del talspråkliga och dialektala inslag.

Eftervärldens dom över Anders Sparrman har delvis varit hård. Uppenbarligen hade han svårt att finna sig till rätta i de akademiska kretsarna och senare i livet hamnade han i onåd inom Vetenskapsakademien. Hans bidrag till naturvetenskapen är ändå otvivelaktigt av stort värde genom både upptäckter och skrifter. Mest framträdande är dock hans humanitära syn på naturen och mänskligheten, ett drag som präglade hela hans liv och som kommer till synes både i breven till Linné och i reseberättelsen.